Någorlunda viktigt meddelande: Nu jag, Madeleine, återkommit till "verkligheten". Hej på dig, igen! Och nej, jag har inte flyttat på riktigt...
Ouistreham, Normandie, Frankrike, 16 november 2015
“Har jag gjort något gott idag[i]?”
Jag skyndade mig vägen ner mot stranden. Skulle på finmiddag
snart till min vän Jaqueline. Hunden ville som vanligt dra iväg längs muren i
sina försök att hitta godsaker i springorna. Nästan framme såg jag en till
synes vilsen man vid sin lilla strandbil, golfbil eller vad det kan vara. En lätt
sak och lite fyrkantig. Den verkade ovillig att röra på sig i alla fall.
Hade
jag sett någon annan vända sig åt hans håll så hade språkförbistringen genast
fått mig på andra tankar. Men ensam såg han ut och jag skulle kanske i nödfall kunna
räknas som bättre än ingen alls, så jag och hunden traskade fram .. och
eftersom det var lite sent på dagen och min hjärna är som den är, så fanns det
bara några få franska ord kvar oanvända så jag slängde fram dem i hopp om att
bli förstådd. Bonsoir Monsieur, Vous voulez me .. push? Äsch.. jag fortsatte
med engelska men då såg Monsieur direkt nedslagen ut! Till slut enades vi alla
fall om att ordet Telephone kunde användas utan problem och jag räckte över min
mobil. Med svenskt nummer .. det är en annan historia varför jag ännu inte har
ett franskt.. och med hjärtat lite i halsgropen… för trots att de varnande orden
c’est un peut chere ramlade runt i huvudet på mig så kunde jag inte få för mig
att uttala dem. Där i skymningen, med en död bil behöver man inte mer att
fundera över. Så med min hjälp med 33 men inte 0 så fick han kontakt med Madame…
Madame undrade en hel del, hörde jag, men de verkade inte lösa problemet. Ovanligt
lite folk här ikväll, noterade jag, medan madame höll låda. Jag anser mig själv
vara en baddare på få saker men skjuta på bilar är i alla fall något jag begriper mig på. Illa att hundkraken
måste passas med järnhand.. Ville inte få den överkörd denna annars vackra
afton. Jag spanade efter muskler längs strandpromenaden. Och minsann kom där
inte två skuttande unga män i träningskläder! Lite extra muskelträning kan de väl
knappast säga nej till, tänkte jag. Jag viftade åt dem och sa på något
blandspråk att Monsieur här minsann kunde behöva ett par starka män för att få
gnista i sin ovilliga bil. Och tänk då hände det saker. Killarna svängde av
från spåret. Mannen talade om för tanten att den blonda svenskan nu måste få
igen sin mobil - (ja, jag vet vad du tänker, men det var ju skymning, sa jag
ju!) och att de unga männen såg ut att
klara av att hjälpa honom. Små instruktioner. Stor lycka!
De unga männens
muskler och goda vilja resulterade några futtiga meter bort i att bilens röda
baklysen sken varmt och motorn burrade som en katt. Jag vinkade glatt åt de
glada ynglingarna som fortsatte sin träning och vände mig om för att se bilens
sken försvinna i dunklet. Inte. Men, vad gör du? Kör!! Snälla Monsieur, kör med
dig nu tills batteriet blir uppladdat!!! Tänkte jag. Men inte han, inte. Som
bara en äkta Monsieur skulle göra lät han bilen stå där mitt i gatan, drog i
handbromsen, klev ur bilen och lämnade den! Jo, såna människor finns alltså! Han
bara måste lämna bilen och gå bort till mig! Sträckte fram handen mot min hand.
Tryckte den och sa… inte en aning… men trevligt lät det och glad såg han ut!
Merci beaucoup ingick i alla fall. Själv mumlade jag något om att jaja, skynda
dig nu så inte bilen stannar igen, jag har inte hela kvällen på mig… medan jag
log vänligt. Trots den lilla oron som slingrade sig in på slutet så kände jag
mig vänlig. Och lycklig. Omgiven som jag var av bara vänlighet.
Jag måste säga att
det här var en synnerligen trevlig afton. Inte för att jag lyfte ett finger,
eller ansträngde mig på något vis… men ändå. Jag fick se människor samarbeta,
visa glädje i bägge ändar. Både givare och tagare var lyckliga. Har jag gjort
något gott idag? Inte nåt att skryta över. Men det lilla jag kunde, det gjorde
jag. Tänk att det lilla faktiskt räckte precis lagom. För ensam är inte alls
stark. Vi är alltid flera om det ska bli något riktigt bra gjort.
Jag är en sökare. Sökare av frid .En underskattad sak.
Vill du veta lite mer om hur det kan vara att Vila i frid redan i livet - så är du välkommen tillbaka. Det är en livsuppgift, känner jag.Och många saknar just frid, tycker jag mig ha märkt. Det är nästan lite märkligt, faktiskt. För vem är det som bestämmer vad jag ska känna - om inte jag! Ditt jag också!