torsdag 28 oktober 2010

Hur långt har vi kommit i utvecklingen?

Kanske har du funderat ett tag på det nu? Det har jag... mitt svar finns i nästa blogg om hur duktiga vi är nu för tiden!

måndag 25 oktober 2010

Hej å hå - Utrensning pågår!

Mycket finns att rensa ut... och många är sätten!
När man lever i symbios med andra som inte heller mår helt bra så är det lätt att dra ner varandra istället för att bygga upp. Somliga tider försöker man mer än man orkar att vara tillgänglig och flexibel. Man blir tröttare och tröttare men vill mer och mer för man ligger mer och mer efter! Vila känns som ett svek och när man slutligen av tvång hamnar i kroppsligt viloläge så är hjärnan fortfarande påkopplad och slukar energi. "Så fort jag kommer upp härifrån så ska jag..." Medan jag ändå ligger här och dräller så ska jag..." Hört det förut? Tänkt det förut? Hela sängen belamras sen med saker man faktiskt KAN göra liggande. Kasst! Ja, det är ett kasst sätt att förhålla sig till kroppens varningssignaler! Det ger ingen vila!!!

Kroppen kör sen upprop och kommando till olika kroppsdelar: Benen - lägg av! Magen utåt spänn! Tarmarna krångla ihop er! Huvudet - kör till det spricker! Befallningarna går i kors och hela systemet verkar vara i stadiet strax före våldsam explosion. Ögonen ser dimsyn - var brinner det någonstans?! Pulsen far upp och ner mellan ytterlägena, isvatten i ådrorna som tar timmar att tina upp, händerna darriga, armarna klena. Du orkar inte stå - det gör ont att sitta, lederna svullnar, musklerna vägrar samarbeta. Kroppen är full av knölar stora som små. Det blir alltmer svår att sova på alla knölarna. Hörseln blir svagare och förståndet ska vi bara inte tala om. Minnet sitter i kläm och biblioteket har svetsat igen dörrarna. Det blir allt svårare att luras: Allt är fint. Bara lite darrig. Leker elvisp idag, Jo då, allt är ok! Nä då, inte är jag sjuk, inte. Bara lite trött just idag. Det är min foudation som är blek i färgen. Jane Austen-stilen. Här är det bara fint! Sovit ett par timmar för lite bara. Du då?

Suck.

Det är så roligt att vara duktig. Att hinna med. Att hjälpa till. Att kryssa för i sina listor. Att vara bäst i klassen. Att vara glad och solig och bry sig om andra och fylla behov. Och det är så svårt att ta det lugnt. Inte ens om man innerst inne vet att ens omgivning faktiskt skulle uppskatta det!! Man är redan förgiftad av sitt egna upptagna tänkesätt. L u g n - man kan avgifta sig. Lägg noga märke till att jag säger AVGIFTA sig inte GIFTA OM sig! För det kan bli svårt med kommunikationen ibland med de nära och kära...

Utrensning pågår: Tankar måste fyllas. Nya tankar i gamla kärl? Nä, kanske måste tankarna bytas helt. Men det går att göra bit för bit. Tanke för tanke blir ett nytt tankekärl till. Ett som håller i längden. Ett hållbart alternativ som det så populärt brukar uttryckas när det gäller stora projekt. Det är det jag gör i höst, om du undrar. Jag utnämner mig härmed till att vara mitt eget stora projekt. Mer om detta en annan gång.

söndag 24 oktober 2010

Attitydtåget - Hur snabbt kan en tanke förändra ens framtid? Svar : se nedanför texten.

Bara en snabb reflexion:
Måndags kväll var jag ledsen och nerstämd och hade varit orolig en tid.
Tisdags kväll var jag trött - det hade varit en lång dag - men glad.

Om jag nu skulle tagit illa upp för att någon uttrycker en tanke att jag ser äldre ut än jag är och låtit denna tanke rulla vidare - hur hade jag då känt mig?
Ett par dagar senare med samma gnälliga tankar?

Inte yngre, inte gladare, inte fått lugn, bönesvar och ordning på tankarna. Inte hittat flera nya vänner och bekantskaper, inte styrka och vägledning i livet .. kanske bara hittat fel på allt och alla omkring mig. Säkert inte trivts med mig själv och utmaningarna i livet. Det kunde blivit allvarligt - jag kunde ha missat ett väldigt viktigt "tåg".

Nästa station i livet ligger precis så långt bort som vi står ut med. Men vi kommer aldrig dit om vi inte hoppar på rätt tåg. "Rätt-attityd-tåg" är ett bra tåg. Det sitter tätt ihopkopplat med "Älska-din-nästa-tåget". Faktiskt vagnar i samma tåg. Sitter man på ett sådant tåg får man den resa man behöver för stunden.

Jag fick en insikt - en lärdom om vilket tåg jag gärna åker på. Jag hade säkert aldrig fått uppleva att plötsligt vara i 35-årsåldern igen - för man blir inte yngre av att vara sur;-)

En tanke gör något med oss. Allt vi gör börjar med en tanke. Allt vi vill åstadkomma måste börja med en tanke. Det gäller att välja tanke.

PS! Jag bad någon posta två kort åt mig. Hade inga frimärken. Hur kunde denna nya vän reagerat när jag inte ens kom att tänka på att lämna med några pengar!!? Tanklöshet kan orsaka ont - men inte så lätt hos människor som aktar sina tankar. Tack alla ni som har överseende med mig och min tanklöshet!!! (Yr-i-mössan-tåget går bara runt runt runt... om ni undrar;-)

Svar: !ned retållit nam tbbans åS

fredag 22 oktober 2010

Medaljer till de modiga

Idag har det hänt jättemycket trevligt! Jag vaknade av att någon gick med sin rullande resväska genom nyskottade gångar utanför. Damen pratade med "skottaren" - kl fem på morgonen! Vi hade fönstret öppet, Janne och jag, så därför hörde jag. Men vad gjorde det - en underbar syn. Nysnö och tempel i strålande nattljus.
Efter frukost baxade vi oss in genom snöspåren till Armémuséet. Parkering är ett eländes elände i denna stad så vi körde runt runt runt i 30 minuter innan vi slutligen hittade ett litet hål att skruva in bilen i. Man kan tycka att det var riktigt eländigt men egentligen inte alls - för nu slapp vi stå ute i kylan den halvtimmen! Det räckte alldeles utmärkt att göra det i en timme. Men musikens bompabomba var häftig, medaljerna fina och blanka och alla uniformerade killar (mest) och tjejer såg så alldeles imponerande duktiga ut. Men finast var förstås Niclas!!! Vi är så stolta och glada över hans insats och jätteglada att han är hemma igen från Kosovo.
Efter medaljutdelning, lunch, lite shopping och lämnat sonen på Arlanda hann vi med två härliga sessioner innan vi träffade våra vänner Ståleks från Gotland nere i gästhemmets matsal. Plötsligt ramlade två glada killar ner och busade och kramades.
De var bara lite förtåg till resten av Daniels familj. Japp - de var alla där. Såååååååå kul att se dem. Pojkarna ville leka och leka och leka så det var inte mycket annat att göra. Vi smög och lekte kurragömma och det var nästan omöjligt att umgås med de vuxna. Men vad gör det - jag har varit så länge i templet denna vecka att min ålder ju reducerats kraftigt och jag är mer i deras (4-6) ålder än de vuxnas nu;-)
Denna vecka var härlig på nästan alla sätt. Bara ett tråkigt inslag - mamma är sjuk och var på hjärtintensiven. Hon som älskar att jobba hårt när hon kan får numera bara ta det lugnt. Det blir inte lätt för henne. Men hon vill inte "vila i frid" ännu. Inte på det där kalla sättet. Och vi vill ha henne länge länge till... Så nu får jag komma på nåt sätt att hålla henne sysselsatt utan att jobba sig fördärvad. Jag vet - hon ska få berätta och jag skriver ner familjens historia. Min mamma minns massor!!! Håll tummarna för att min plan fungerar!

torsdag 21 oktober 2010

Trettio år på två dagar!!

Hej svejs så snabbt det går i svängarna!
I tisdags kväll var jag pensionär - eller i pensionärsålder - enligt en rar liten man. Det måste faktiskt påpekas: Han sa det inte för att vara otrevlig! Och det kände jag - kanske därför jag skrattade åt det - och faktiskt skrattar fortfarande så fort jag tänker på den situationen. Idag på förmiddagen - hör och häpna - träffade jag samme man och då säger han efter att ha hälsat: Idag ser du väldigt mycket yngre ut än du gjorde i tisdags! Jaså, sa jag lite full i skratt även nu. Men jag fick ingen åldersangivelse. Han såg bara lite undrande ut. .. (Är det någon av er som skvallrat om min blogg???)
Det fick jag dock senare under förmiddagen. Då frågade en dam om jag har några barn. "Ja, sju", svarade jag sanningsenligt. Hon gjorde stora ögon, log och undrade hur jag lyckats komma iväg utan dem. "De är utflyttade allihop." svarade jag sant igen. "Nej, det kan jag inte tro!" säger damen och slår ut med händerna, "du ser ju bara ut att vara i trettiofemårsåldern!!!"
Jag förklarade snabbt att jag var ung mamma när mitt första barn föddes för 37 år sedan... Jag tror hon står kvar och skakar på huvudet fortfarande;-)

Allt detta får mig att tänka att jag håller på att bli yngre och yngre - men om det går så fort som trettio år på två dagar så är jag glad att jag är stor nog att få följa med Janne och gå och se Niclas få medalj i morgon på Armémuséet!! På lördag är det nog kört med sådana visiter - då får han ta med nappflaskan när vi åker hem till Bergkvara igen.

onsdag 20 oktober 2010

En Victor till i släkten - släktforskning på gång!!!

Nu är jag på gång!!!
Jag är idag gladare än gladast för nu alldeles nyss hittade jag en Carl Victor Lindberg som jag inte hade en aaaaning om! Det kanske skulle vara av intresse för vår Victor t ex? Men födelseåren är lite olika - 1848 mot 1989. Jag förstår hur man kan bli biten av släktforskning! Men man behöver hjälp att komma igång - min ängel för dagen heter Kristina Frid från Skövde. För den som vill hitta vår nygamle Victor är numret på genline GID158.22.99000. Jag är mäkta imponerad av allt som blivit gjort på ett par härliga timmar!!!
Livet är gott!

tisdag 19 oktober 2010

jättekul!!!

Idag har varit lång. Upp halv fem, packa, fixa, åka bil till Sthlm. Tre härliga tempelsessioner fick upp humöret och ikväll känner jag mig verkligen på topp!!!
Bara för att ge dig ett exempel på att tempeldagar är uppbyggande så får du här ett litet utdrag ur kvällens samtal med en (nästan) främmande man från "en mellansvensk stad".

- Är du äldre än jag? frågar mannen.
- Ingen aning- hur gammal är du? frågar jag tillbaka (men inom mig skriker jag NEJ!)
- 62. Jag är pensionär.
- (!!!?)

- Kul att träffa dig med din gamle charmör, kunde jag sagt lite syrligt, men det är det som är grejen - det är stört omöjligt att göra sånt när man är så g l a d!!! Det var bara det jag ville säga - man blir glad av att gå i templet!!!

måndag 18 oktober 2010

Neandertalare eller apor?

http://www.youtube.com/watch?v=z_B1rd1P_O8

Hörde idag att vi har 4% i oss av neandertalargener - homo sapiens är till skillnad från den förra en art som kan kommunicera med sin omgivning på ett givande sätt. Många i samma läger säger att vi härstammar från aporna också. Det skulle i så fall betyda att utvecklingen går b a k å t istället för framåt som vi gärna vill tro (om oss). Apor kan ha strålande sätt att kommunicera och ett mirakulöst minne... när jag tänker på det så är jag säker på att jag är en sämre sorts avkomling från dessa (av många andra) smarta djur.. Men å andra sidan kanske jag har ett val att förstärka eller förringa mina givna gener? Om nu vi härstammar från aporna - vilka härstammar aporna då ifrån? Det blir en lång osäker gissning så jag förstår att det finns andra sätt att fundera kring detta.

I Mosebok 1: 27 - Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.

Hur ska jag veta? Tittar i Bibeln igen - 1 Korintierbrevet 2: 10, 12, 14 (eller hela kapitlet om Guds vishet.) Har då Gud gett oss en ande som kan få vishet direkt ifrån Gud själv? Ja, om vi väljer det. En oandlig människa kan inte förstå - hon har valt att inte förstå... Och Guds finaste gåva till oss förutom livet självt är handlingsfrihet. Frihet att välja bort att få veta - eller att ångra oss och få del av Kristi gåva - försoningen och förlåtelsen! Mäktigt - ingen apa kan ge detta hur duktig han än är. Tror att jag - trots min dumhet, tröghet och dåliga minne som emellanåt visar sig - har något mycket gott inom mig som jag kan utveckla när jag tar emot att jag faktiskt är ett barn till Gud och inte till dumma neandertalare eller ens smarta apor.

söndag 17 oktober 2010

V I L A i f r i d - redan i livet!

Vila i frid

Vad är det som säger att man inte kan få vila i frid redan i det här livet??

Kan man fara runt som ett blindstyre på cykel bland sina vänner och ovänner utan att lägga märke till vad som krävs för att vara vanligt hövlig eller vara döv på bägge örona i vardagliga samtal och inte fatta ett dugg trots att allt sägs så tydligt och klart för att man ska fatta så ska man väl för allt i världen också kunna få vila i frid så sant man lever?

Jag vet att det är fler än jag som insett att ju mer man springer runt och försöker åstadkomma desto mindre blir gjort av det viktiga man egentligen skulle vilja få gjort. Man är så himla viktig bara för att kalendern är full - man är full av viktighet inför sig själv och går ofta miste om hela kakan i slutänden. Man står där med sitt bleka självupptagna leende i spegelbilden. Alldeles ensam för vem mer står ut med en? Hur gick det till tro? Min teori är att man blev påhejad av andra som stod mitt i karusellen och redan var yra i huvudet.

Vila i frid känner du igen från en vanlig dödsannons eller gravstenstext - ett tack och adjö till den som dött. Någon som redan avlägsnat sig från den kända världen.

Låter dramatiskt, eller hur? Att avlägsna sig från något är alltså att dö - åtminstone en bit - men det gäller att avlägsna sig från rätt saker! Att dö rätt - eller som kanske Janne (som sover så sött här bredvid) förmodligen skulle säga i mer vaket tillstånd - dö snyggt;-) Jag vill dö snyggt från allt onödigt och ramla rakt in i det viktiga med hela hjärtat. Det får vara slut med slösandet av tid. Man blir bara yr i huvudet. Mer om det en annan dag.

Bara en sak:
Jag älskar evangeliet - men jag förvandlas emellanåt till en ilsken typ som helt välmenande vill banka in dessa underbara självklarheter i skallen på alla mina nära och kära. Ja, jag vet. Det är det som är fel... Vilken galning man är, va?

Lycka till med att hitta vad du ska jobba med för att komma en bit längre på vägen till att bli den du vill bli!
KraM