Trettio år på två dagar!!

Hej svejs så snabbt det går i svängarna!
I tisdags kväll var jag pensionär - eller i pensionärsålder - enligt en rar liten man. Det måste faktiskt påpekas: Han sa det inte för att vara otrevlig! Och det kände jag - kanske därför jag skrattade åt det - och faktiskt skrattar fortfarande så fort jag tänker på den situationen. Idag på förmiddagen - hör och häpna - träffade jag samme man och då säger han efter att ha hälsat: Idag ser du väldigt mycket yngre ut än du gjorde i tisdags! Jaså, sa jag lite full i skratt även nu. Men jag fick ingen åldersangivelse. Han såg bara lite undrande ut. .. (Är det någon av er som skvallrat om min blogg???)
Det fick jag dock senare under förmiddagen. Då frågade en dam om jag har några barn. "Ja, sju", svarade jag sanningsenligt. Hon gjorde stora ögon, log och undrade hur jag lyckats komma iväg utan dem. "De är utflyttade allihop." svarade jag sant igen. "Nej, det kan jag inte tro!" säger damen och slår ut med händerna, "du ser ju bara ut att vara i trettiofemårsåldern!!!"
Jag förklarade snabbt att jag var ung mamma när mitt första barn föddes för 37 år sedan... Jag tror hon står kvar och skakar på huvudet fortfarande;-)

Allt detta får mig att tänka att jag håller på att bli yngre och yngre - men om det går så fort som trettio år på två dagar så är jag glad att jag är stor nog att få följa med Janne och gå och se Niclas få medalj i morgon på Armémuséet!! På lördag är det nog kört med sådana visiter - då får han ta med nappflaskan när vi åker hem till Bergkvara igen.