Ett steg i taget så kommer man fram...

Millaubron i södra Frankrike

"Ett steg i taget så kommer man fram" - det var något som med bestämd röst nådde mitt sinne ungefär vid nyår. Hur det kom dit? Vet inte riktigt säkert men troligtvis samma källa som sa mig 1985, tror jag det var:  "Älska människorna" och som 1987 sa: "Var ärlig, var sann, var en." Det kom, det är det viktiga. Eller kanske: Det stannade, det är det viktiga!

Jag ser väldigt mycket möjligheter i livet blandas med en väldig massa hopplöshet - det skymmer sikten! Och jag vill verkligen att möjligheterna ska vinna - så är det. Därför vill jag visa mig rakt igenom  - var ärlig för min egen skull och andras. Visar hur jag tänker så att jag känner mig lycklig. För lycklig är jag. Har ibland märkt det hos stora personligheter att de öppnar upp en liten springa in i deras liv för att visa hur det tänkt när det var jobbigt. Vad som "bara kom" i deras sinne och som sen blev till en ledstjärna och ett gnistrande ljus. På grund av detta lilla ljus kommer de vidare i livet och allt blir meningsfullt. Jag som har en tro på en älskande Gud vet att han låter allt samverka till det bästa för den som tror. Jag behöver bara lära mig visa min tro. Den tron ser lite olika ut beroende på intaget av kunskap och erfarenheter, tror jag man kan säga.

Som en bro över mörka vatten, kanske?

Idag ska jag omvända mig: Jag märker nämligen att jag undviker att jobba med företaget när det är saker jag inte får ordning på... det är jobbigt och krångligt, det tar tid, jag och FATTAR JU INTE! (Momsrapporten blev helt galen och där fastnade jag - pinsamt att avslöja men så är det.) Men om jag vill att det ska gå framåt kan jag inte undvika det, det förstår ju minsta barn! Samma med mammas (Gerd) bok - alltid när jag tar upp den så skiner viljan att lösa det gömda fädernas gåta igenom och jag dyker in i släktforskningen istället! Men det får helt enkelt bli en Gerdboken 2! Jag måste bli klar med den första så hon får den i handen! Sen kommer sen - så är det ju. Då blir det nog arbetsro till resten.

Idag har jag nästan sista chansen att skriva  brev till tiotal kära kvinnor - som jag brukar varje månad. Det hade verkligen inte behövt vänta tills nu om jag delat upp det - så varför gjorde jag inte det? -  Suck:-( Även det roliga och upplyftande kan bli lite trist när man målat in sig i stresshörnet! Så synd!!

Promenaden då - hur ska det bli med den idag då? Vi - min kära make och jag - har verkligen varit duktiga sista veckan - gått tillsammans mest varje dag och jag har gått själv annars. Igår till och från bussen men det räknas väl också om det tar en halvtimme? Räknas en heldagsstädning? Jag får väl räkna att jag går och postar breven! Några ska jag väl hinna med att skriva i alla fall! Och maken är inte hemma och kan vara draghjälp.

Lilla mannen och blomman - jag fick ju mitt efterlängtade lektörsutlåtande av Ann - måste jobba med speciellt åtta punkter och alldeles särskilt två av dem - fokus!!! Ett otroligt roligt jobb det med - men var i mig hittar jag svaren på hur det ska bli ett rop efter boken!? VARFÖR ska man läsa den? Inte bara för att den är ovanlig - kanske unik? Inte bara för att den troligen förstärker ens goda inre och hoppet om att man kan förändras med lite envishet - inte bara för att den nästan stannar tiden - så man får tid att känna.... Inte heller bara för att överskottet går till Lilla Längtan om någon köper den.  Men varför SKA man LÄSA den? VARFÖR BEHÖVER man läsa den? Om man inte behöver det måste jag nog skriva om den, eller hur?

SÅ - SCHAS IVÄG MED MIG TILL SKRIVBORDETS FÖRETAGSDEL! Sen kommer resten... Ett steg i taget så kommer jag fram.