Tittade runt omkring mig på alla olika håll för att göra allt, hinna allt...Och dånade rakt in i väggen. Slog mig blodig, segnade ner platt, kände mig bråkig, tråkig och ledsen. Orkade inte förklara hur det gick till, fattade det nog inte det själv egentligen men med lite lite distans kan man se att allt jag gjorde fel var att jag lät entusiasmen för livet och alla dess möjligheter leda in ett ben på varje väg istället för att ta en väg i taget. Låter det rimligt att allt spricker då? Känner någon igen sig? Det är inte helt negativt för på vägen in i den berömda väggen kan jag notera att jag hade jag en vild glädje som faktiskt finns kvar fast min förvirrade själ inte orkar handla i enlighet med den just nu. Och på vägen upp från golvet - för man kasar ju ner dit när man inte längre orkar stå upprätt mot väggen - förstod jag att vila är stärkande och måste ingå i utvecklingen. Jag började så bra i höstas, kanske någon minns, med att riva bort allt oväsentligt, och började med annat mer stärkade. Men så fort jag fick luft under vingarna och orkade segla iväg så brast det igen på grund av feltänk.
Jag tog de dyrbara (ovanliga) pigga dagarna som standardmall för hur en normaldag i fortsättningen ska se ut. Planerade och gladde mig åt hur mycket jag skulle kunna få gjort nu - ta igen de trötta dagarna och få ordning på allt som väntar... alla mina planer. Väl medveten om att jag aldrig kan kompensera för allt jag velat göra för andra när tiden var "förr". Det jag inte hann, inte orkade "då". (Känns det igen?)
När normaldagarna sen visade sig innehålla fysiska hinder och min nya härliga plan sprack blev jag så oerhört besviken och kasade utmattad ner på golvet intill min vägg igen. Men jag reser huvudet igen och försöker berätta, trots min sorg och besvikelse, om mina dumma förväntningar som ställer till det - för min kära (vettskrämda?) make hur det står till. Jag skäms över mig själv, över min oförmåga att få ordning på orden och på livet. Jag vill att han ska förstå mig men det är en risk jag tar - för hur ska han kunna förstå det jag inte själv kan sätta ord på? Ska sanningen fram är det inte bara mig jag är arg och besviken på utan på alla runt mig som tror att de vet allt och att jag orkar allt - om jag bara vill. Ingen kan vilja mer än jag!
Jag avskyr oreda, kall fuktig väderlek och oförmåga att uttrycka mig ordentligt och klart. Men mest av allt är jag rädd. Rädd att allt ska vara för sent. Att alla inspirerade ideér ska vara till ingen nytta... Så jag måste skynda mig bli pigg... Fast "skynda" är Skalmans fula ord ;-) Det första jag ska åtgärda är att ta mig tid att promenera i dagsljus. Det låter kanske fånigt men trots att jag älskar att gå så hindrar det mig! Det jag riskerar med detta är att jag sen inte orkar mer den dagen. Nu får det bli så - men det gör mig livrädd. För hur ska det då bli med alla de andra livsviktiga sakerna? Det som måste bli gjort innan det är för sent? (Jag inser att jag vet men inte tror.) Hjärnhalvorna som nu verkar samarbeta en stund har en poäng där - håll med!
Vad hör i hop och vad ska bort? Vad är min nya plan i mitt mål mot kraft och styrka?
Jag överlever inte denna röriga tillvaro så jag får väl till mina underbara lässtunder på morgonen lägga stärkande promenader och sen äta och vila - och sen efter lunch kan resten av jobbet sätta in! Anden måste ha sitt men också kroppen ska ha sitt för att dagen ska bli till nytta för framtiden! Kroppen bråkar och energin försvinner som det är nu så vad kan jag rimligtvis förlora på att byta taktik? Håll tummar och böner för mig och för dig själv att dagen som kommer ska bli bra!
För mig är definitionen av en bra dag: En dag som kan kopieras utan risk att förstöra den livsviktiga balansen för andlig, fysisk, intellektuell utveckling för mig och dem runt mig. Åh, vad jag önskar att detta blir min perfekta stärkande dag! Then - I'm unstoppable;-) You'll see!
ps! Men först ska jag i nu nämnd ordning: Ta näs-sköljkannan och spola bort en massa slem (mysigt va;-), ta ett lagom varmt bad - och sen sova ut ordentligt - sen imorgon är en annan dag - en härlig dag, det är jag säker på ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar