Gatorna i London...

På tal om att hejda sig …

Gatorna i London var inte direkt soliga. Inte blöta heller, som många beskyller dem för att vara jämt och samt. Nej, ganska varma, torra och gåvänliga. Hade jag varit i sällskap med någon så skulle vi säkert gått utomhus och njutit av utsikten mesta tiden. Så gör jag själv också oftast. Men den här gången var speciell. Museerna i London hade nu gratis inträde och jag kände att de då lockade mig mycket mer. Jag kunde låta minsta nyck bestämma mina steg och jag avvek från gatorna och myllret en stund då och då. Och den stunden fick vara precis hur kort eller hur lång som helst. Bara att ibland få göra det man känner för utan att fråga någon annan kan vara lyx för sinnet. Så gatorna i London fick bära mina ben till alla möjliga museer. Jag såg vidunderliga tavlor – både stora och små. På stora museer och mindre. Såg underliga tavlor – också stora och små. På gamla museer och yngre. Levande konst på gamla inspelade band flimrande med streck och prickar. Konst av lera och konst av skrot. Gammal, gammal konst och ny. Vacker konst och ful. Konst jag kunde förstå och konst jag inte alls begrep mig på. Jag gick, jag satt, jag funderade. Jag läste, jag jämförde och jag tänkte ännu mer. Kände mig bortskämd av lyxen att få se allt detta som människor i långa tidsåldrar lagt ner sin själ i. Jag kände mig nära dem trots att jag beundrade och betraktade dem som så högt stående jämfört med mitt enkla jag. Jag kände att tiden rann i väg och jag gick snabbare och snabbare genom konstens alla utsmyckade korridorer. I ögonvrån syntes en enkel öppning helt utan utsmyckning. Min nyfikenhet drev mig snabbt iväg till detta högst ovanliga – bara för att säkert inte missa något sevärt eller underligt. Mina snabba steg hejdade sig medan ögonen försökte ta in vad som fanns i detta gigantiska rum. Ingen utsmyckning. Och då menar jag det verkligen - inte en enda sak på dessa fyra väggar. Bara stora vita tomma ödsliga. Ett djupt rum. Ett brett rum. Ett alldeles oändligt tyst rum. Andhämtningen korrigerade sig efter något, jag visste inte vad. Knappt vågade jag dra efter andan. Ögonen sökte efter en förklaring. En enkel skylt berättade: Thirty Pieces of Silver. Jag stod som fastfrusen i tomma intet. Ögonen vandrade först vilset sen mer och mer metodiskt. I ingenting, tycktes det, högt upp i tomma luften, svävade trettio enorma skinande silvermynt. Inte hela kompakta ogenomskinliga mynt. Nej, varje mynt var bestående av många olika ting såsom silverkandelabrar, silverkrus, silvertvättfat, silvertallrikar, enorma silvergafflar och silverknivar, silvertrumpeter och andra silverinstrument av olika slag,  även läkarinstrument i silver, stora och små ytterligt konstnärligt utformade silverskålar, silverhjul, silverkannor, silverhinkar och silverslevar … Allt hoppressat, tillknycklat, anpassat – tillplattat för att få sin plats i sitt silvermynt. Trettio sådana ”mynt” av diverse en gång mycket vackra och funktionella ting. De hängde där nu till allmän beskådan. Oanvändbara och alls icke lockande var för sig men som konstverk gjorde de sin plikt. Andhämtningen var minimal medan jag åsåg alla dessa operfekta saker men i perfekta formationer sväva sakta nästan omärkligt i sin egen mycket lilla sfär. Stillhet vilade över rummet. Stillhet vilade över sinnet. En märklig stillhet.

  Gatorna i London fick länge vila från just mina fötter men när jag kom ut igen och hade dragit ett djupt befriande andetag så hejdade jag mig åter för något smått rörde sig och fångade min uppmärksamhet. En liten fågel som pickade i sig en smula under busken. En annan som drog och stretade för att få upp en motvillig mask. Pipet från en liten småtting hördes högre upp. En liten skapelse som behövde hjälp att få mat för att leva. Skapelsen – den stora skapelsen av levande liv och till och med av död. Den får mig alltid att hejda mig.

På tal om  att hejda sig i dagens SkrivPuff ...

Du hittar mig på face book om du vill. Du hittar också till familjeföretaget Blomberg Entertainment här och vill du veta lite mer om hur det är att Vila i frid redan i livet - så är du välkommen tillbaka. Det är en livsuppgift, känner jag.Och många saknar just frid. Varje dag går jag in på Skrivarcoachen Ann Ljungbergs SkrivPuff och får ett nytt ord att skriva om. Ett skönt sätt att få hjärnan att vakna till liv! Kolla länklistan...